Vi är som en Mix-Max-familj, med delar från olika håll. Det vill säga att J och jag har barn från varsitt tidigare förhållande. Det som slagit mig när jag lärt känna Jo och M är hur fantastiska och bra alla våra barn är. Så lika men ändå så olika - J´s två döttrar och mina fyra söner.
Jo tog studenten i juni och har sen dess synts till mer och mer sällan eftersom hon är hos pojkvännen på landet. Hon är självgående och gör saker på sitt sätt. Jo har oftast något på gång - utan att J eller jag märker det - för plötsligt kan hon lägga fram ett anställningsavtal eller infoblad om någon kurs. Och även om J och jag på olika sätt vill hjälpa till så är det nu att bara försöka finnas tillhands. För tjejen har visat att hon faktiskt vet hur hon vill ha det, och då får hon göra det på sitt vis. Ansvar om något.
M började första året på samhällsprogrammet för några veckor sen - och hon gör det så bra. M tar eget ansvar genom att lägga sig i tid, komma upp i tid, träna för att må bra, tvätta sina kläder, lägga lagomt mycket tid på läxor och vara allmänt snäll mot sig själv. Dessutom kan hon be om hjälp om det behövs. Och det är att ta ansvar.
S har precis börjat åk 5 med allt vad det inneburit med nya lärare, nytt arbetssätt, nya lokaler osv. Det har blivit andra krav - och mer eget ansvar. Eleverna har förstått att ju mer arbete dom lägger ner på skoltid ju mindre behöver dom jobba hemma. Han har vuxit av det som människa. Senast imorse började vi prata om månadspeng och vad en ev förhöjd sån skulle kunna innebära. Han börjar bli vuxen i sina tankar - och jag ser fram emot fortsättningen.
En av mina andra och numera utflugna söner är just nu, av olika orsaker, i valet och kvalet mellan två goda ting. Och vad han än väljer så vet jag att det blir bra. Det som gör mig särskilt tillfreds är att han tar ansvar i situationen genom att bolla det ena mot det andra, höra sig för och prova sig fram. Och en tröst i tveksamma situationer har för mig alltid varit att det finns en mening med allt. Och känns valet svårt så är beslutet ändå det rätta för just mig. Just nu. Här och nu.
Och J och jag finns alltid här.
Kramkram
U